När blev en vanlig promenad till en hot girl walk och en vilodag till bedrotting? Eller när blev en lista över små saker som gör oss glada en dopamine menu? På internet verkar vi vara besatta av att sätta namn på sådant som människor gjort i alla tider. Vardagshandlingar som tidigare bara var just det: vardag, blir plötsligt till koncept med förmågan att vara trendiga och otrendiga. Men kanske är dessa begrepp inte bara mikrotrendbegrepp, utan fyller en lite större funktion än så.

Dopamin används ofta i folkmun som en synonym för snabba belöningskickar. Rent vetenskapligt är dopamin dock en signalsubstans som spelar en central roll för motivation, belöning, inlärning och minne. Den frisätts när vi lyssnar på musik, rör på oss, umgås med andra människor, äter eller dricker – men också när vi scrollar på mobilen.

Så, vad är då en dopamine menu? 

Det är inte mer komplicerat än en lista över aktiviteter som får dig att må bra, och därmed bryta den reflexmässiga impulsen att öppna telefonen och börja doomscrolla. Det låter nästan på gränsen till sorgligt. Att vi behöver konceptualisera vardagen för att hjärnan ska uppleva världen utanför mobilen som tillräckligt intressant. 

För mobiltelefonen konkurrerar om vår uppmärksamhet på ett sätt som saknar motstycke. Väntar vi ens längre? Sitter på kollektivtrafiken och möter rummet i väntan på vår station? Detta är inte bara en fråga om skärmtid, utan även om uppmärksamhet. Vad tränar vi egentligen hjärnan att lägga märke till? 

Just därför tror jag att nya begrepp och små (till synes) oviktiga koncept, gör det enklare för oss att lägga märke till detaljer i vår vardag som gör oss glada – att uppskatta det lilla – och komma närmre “the art of noticing”.

"Detta är inte bara en fråga om skärmtid, utan även om uppmärksamhet. Vad tränar vi egentligen hjärnan att lägga märke till?"

Personligen älskar jag idén om en dopaminmeny. Inte för att det egentligen är något nytt, utan för att den riktar uppmärksamheten mot små stunder. Kanske hjälper den till att leva lite mer i stunden genom att uppmuntra till att uppskatta lite mindre saker. Detta hade ju varit perfekt, eftersom en av sociala mediers biverkningar är att alla andras liv verkar mycket större och bättre än vårt eget.

Min egen dopaminmeny är nog ganska lång när jag väl börjar fundera. En överfull iskaffe på morgonen. Mina gamla modemagasin som inredning. Smycken förvarade i små kristallskålar bara för att det gör mig lite glad. Att skriva dagbok, springa, måla eller köpa färska blommor – eller ännu hellre – plocka några vid vägkanten en sen sommarkväll. Att umgås med människor jag mår bra med. Det är nog faktiskt på de tunga dagarna som de små sakerna betyder allra mest. Ibland kanske det är min katt som gör hela dagen!

Jag tror att vi kan behöva hitta på till synes obetydliga begrepp för att hjälpa oss rikta uppmärksamheten från mobilen tillbaka till verkligheten, som ju faktiskt är där livet händer. För jag slår vad om att det inte är scrollandet på mobilen vi kommer att minnas, utan det långa samtalet, löprundan eller blommorna vid vägkanten.

Så, kanske är det egentligen inte vardagen som behöver ett nytt namn. Kanske är det vi som behöver en liten extra knuff att intressera oss för det lilla. Om ett begrepp som dopamine menu får oss att stanna upp och välja verkligheten framför scrollandet, då fyller det en större funktion än att bara vara ännu ett trendigt koncept.

Låt våra liv helt enkelt fyllas av längre dopaminmen

Författare Lovisa Hellqvist