”Efter varje skapandeperiod känns det som att jag blir en lite ny människa, ett steg närmare att hitta mig själv”, säger konstnären Nilla Blomlöv. Nillas röst får en varm glöd när hon beskriver sin konst, som om varje ord genomsyras av hennes passion. ”Det jag målar är inte det verkliga motivet – det kommer inifrån”, säger hon med ett leende. Det är tydligt att konsten inte bara är en hobby för henne utan en livslång kärlek och en naturlig del av vem hon är.

"Det jag målar är inte det verkliga motivet – det kommer inifrån."

För någon som är väldigt social och ständigt omgiven av stimuli är en känsla av lugn och andrum avgörande – något som Nilla har funnit i måleriet.

”Jag behöver måla; för mig är det terapi och ett sätt att analysera mig själv”, fortsätter Nilla, som just nu sitter på ett tåg i London på väg till Margate för att se Turner-samlingen och ha ett enskilt möte med regissören. I bakgrunden meddelar den brittiska rösten i högtalaren nästa station.

"Jag behöver måla; för mig är det terapi och ett sätt att analysera mig själv."

Just nu går hon en kurs i gallerihantering på Sotheby's Institute of Art och försöker förstå den samtida konstvärld som London har att erbjuda.

Men de senaste fem åren tillbringade hon sin tid i Toscanas charmiga huvudstad Florens – renässansens födelseplats och en stad rik på historia. ”Jag blev en del av Italien och dess kultur, och det var svårt att lämna”, säger hon.

I sin pittoreska italienska lägenhet, där hennes projekt täckte väggarna från golv till tak, tillbringade hon otaliga timmar – ibland försjunken i sin palett av linoljefärger, andra gånger förlorad i skapandets trans med Alex och Sigges podcast i hörlurarna. "Vissa dagar rörde jag mig bara mellan sängen och mina målningar", berättar hon, och varje ögonblick tycktes ha sin egen plats i det konstnärliga rummet.

"Vissa dagar rörde jag mig bara mellan sängen och mina tavlor."

”Jag började måla mina italienska väninnor som de ville bli sedda, inte som världen såg dem”, förklarar Nilla. Hon målade kvinnokroppen utan att objektifiera den.

”Jag växte upp med en stark mamma och ingen pappa, omgiven av kvinnor, och den erfarenheten formar allt jag skapar.” Hennes konst speglar kvinnors plats i en värld som fortfarande domineras av män. Genom sitt arbete strävar hon efter att återta den kvinnliga musan och porträtterar kvinnor med en autenticitet som historien ofta har förvägrat dem.

"Jag började måla mina italienska väninnor som de ville bli sedda, inte som världen såg dem."

Förutom att pryda många hem har Nillas konst även nått Vogue Italia .

”Jag blev ombedd att skapa bakgrunder för en fotografering med skådespelaren Archie Renaux”, berättar hon. Temat ”barndomsminnen” var en utmaning för henne eftersom det krävde att hon gick utanför sin bekvämlighetszon och arbetade med ett mer strukturerat och genomtänkt koncept än vanligt.

Under samma period arbetade hon med ett annat uppdrag – att måla väggar och tak för restaurangen Borgo Antico i Florens.

”Nu kan gästerna njuta av min konst medan de njuter av en nybakad Margherita, tryffelrisotto och ett glas rött vin”, säger hon med ett leende.

”Nu kan gästerna njuta av min konst medan de njuter av en nybakad Margherita, tryffelrisotto och ett glas rött vin.”

Efter ett intensivt socialt liv fyllt med aperitivo varje kväll och ett nyligen avslutat förhållande kände Nilla att hon behövde en paus för att återhämta sig. Hon valde att tillfälligt flytta till den lilla toskanska byn Pietrasampa.

”På vintern kändes byn som en spökstad – det var nästan apokalyptiskt.” Med ett stillsamt allvar beskriver hon hur vatten blev en helande kraft under den här tiden. ”Jag simmade mycket och kände en djup koppling till vatten; det blev ett sätt för mig att tvätta bort mitt trauma.” Hon hade läst om hur mineralerna i saltvatten kan stärka celler och balansera hormoner. ”I min kommande konst vill jag uttrycka min passion för vatten”, förklarar hon.

"I min kommande konst vill jag uttrycka min passion för vatten."

  • Affischen "Frank och jag"

Ett återkommande motiv i hennes nya verk kan vara badkaret. ”Jag har tagit så många bilder av badkar – jag tycker att de är otroligt vackra”, säger hon entusiastiskt. För Nilla har badkaret också en symbolisk koppling till kvinnor, och nämner den ikoniska scenen från Pretty Woman som referens.

Nu längtar hon efter en månad hemma. ”Jag behöver samla mig efter alla dessa äventyr.” Hemma, för Nilla, är Karlskrona, med sin mamma – samma mamma som sedan barnsben tog henne till museer runt om i världen och öppnade hennes ögon för en av livets vackraste skatter: konsten.

Handla Nilla Vera

1 8

Författare Johanna Karlqvist