Jag har målat. Jag har gjort mode. Jag har skapat så länge jag kan minnas. Bygger små världar med mina händer.
Men det är leran som stal mitt hjärta.
Den bryr sig inte om perfektion – bara närvaro. Den spricker, den går sönder, den smälter och transformeras. Det är kladdigt. Jag glaserar något och håller tummarna. Ibland är det skit, ibland är det guld.
Så är det.

Lera är ödmjuk men krävande. Ärlig. Jag älskar det.
Mitt arbete lever i det där mellantinget.

Jag dras till allt jag känner i magen. Allt som får mitt hjärta att slå snabbare.
Längtan som driver mig att utforska och uttrycka saker jag känner men inte kan sätta namn på.
Så jag skulpterar.
Framför allt älskar jag den kroppsliga närvaro den kräver, som tystar sinnet och låter händerna se.
Det är ett sätt att veckla ut och kommunicera det som finns där men ännu inte är känt.